Årets julkalender i SVT, Tusen år till julafton, har lett till intensiva diskussioner. För tråkig, för vänster och för lite snö, är några av de kritiska synpunkter som hörts i debatten. Nu är det visserligen så att TVs julkalendrar har en särskild plats i svenska föräldrahjärtan och att det är en gammal god svensk jultradition att en smärre tomteparad av upprörda medborgare låter julilskan flöda över televisionens lucköppningar veckorna före dopparedagen. Men när det kommer till årets upplaga av julkalendern tycks det finnas en särskild hätskhet och intensitet i årets debatt. Det har i sin tur föranlett en debatt om debatten. Vad beror det på att människor är så upprörda och arga? Hur ska vi förklara denna starka reaktion på vad som faktiskt bara är ett TV-program? Ytterligare en tomteparad marscherar ampert genom offentligheten med säckarna fulla av förklaringar.

En av de metadebatter av detta slag som jag stötte på i mitt Facebook-flöde behandlade klassdimensionen i människors kritik av julkalendern. Oförsonligheten och temperaturen i kritiken förklarades med att den egentligen handlade om en motvilja mot vad man uppfattade som en arrogant ”medelklasskalender”. Argumenten som framfördes till stöd för denna tes var programledarnas klasstillhörighet och det sätt varpå de iscensatte klass i programmet, men också kalenderns uppfostrande och bildande ambitioner (julkalendern handlar om Sveriges historia) kunde ses som grundade i vissa klassmässigt bestämda värderingar och världsåskådningar. Debattören i mitt Facebook-flöde menade att eftersom det i samhället överlag erbjuds så få forum att diskutera erfarenheter av klass och eftersom klass tonats ner såväl inom de politiska partierna som i den politiska offentligheten under de senaste 20-30 åren, saknas nu ett språk genom vilket människor kan artikulera frågor om klass. Det skulle vara detta som ligger bakom att de istället ger uttryck för sina klassbaserade känslor gentemot programmet genom att starkt fördöma det och ge det omdömen som ”tråkigt”, ”utan julstämning”, ”för lite snö” eller ”omoraliskt”.

Säga vad man vill om denna analys. Den väckte dock mitt intresse eftersom ett av de forskningsprojekt jag arbetar med för tillfället handlar just om medier och klass, med särskild fokus på bilder och berättelser om klass i TV. Även om jag inte i första hand tror att kritiken mot årets julkalender förklaras av att den är baserad i medelklassens värderingar och av att Erik Haag och Lotta Lundgren själva företräder en välmående och urban medelklass, så är det förstås helt riktigt att televisionen som helhet är ett medelklassens medium. Redan på 1950-talet publicerade den nordamerikanske medieforskaren Dallas Smythe en klassanalys av televisionens innehåll och hans resultat har bekräftats i en lång rad studier sedan dess: TV domineras av medelklassen. Journalister, forskare, experter, tjänstemän, myndighetspersoner och företagare – men också poliser och militärer – är kraftigt överrepresenterade i televisionens innehåll. Arbetarklassen, som i brukar beräknas utgöra mellan 40% och 50% av befolkningen i Europa och USA utgör bara några få procent av dem som ses på TV och är därmed kraftigt underrepresenterad.

Under de senaste åren har man kunnat se ett välbehövligt uppsving för frågor om klass inom medieforskningen (och inom samhällsforskningens generellt). Bara under förra året kom t.ex. två utmärkta svenska avhandlingar i medie- och kommunikationsvetenskap som handlar om medier och klass och i den internationella forskningen kan man också se ett ökat intresse för frågan. Mycket av den forskning som gjorts i det nya intresset för klass handlar om TV, och mer specifikt om reality-TV.

I relation till klass har många pekat på hur reality genren erbjudit möjlighet för fler ”vanliga människor” att medverka i televisionens programutbud, och vanliga människor är ofta ett kodord för personer ur arbetarklassen. Reality-genren sägs på så sätt ha förändrat televisionens status som ett medium dominerat av medelklassen. Arbetare, kvinnor, lågutbildade personer med osäkra anställningar – det är på dem som reality-genren bygger, har man menat.

I det projekt jag arbetar[1] gör vi bland annat kvantitativa innehållsanalyser av svensk TV. De fem största kanalerna: SVT1, SVT2, TV3, TV4 och Kanal 5 undersöks. Eftersom vi kodar på genre är det möjligt att göra analyser av specifika delar av televisionens utbud, som t.ex. reality.

Om man utifrån vårt material undersöker deltagarna i reality-programmen på TV framkommer en lite annan bild än den av ett ”arbetarklassens” eller ”de vanliga människornas” genre. Visserligen stämmer det att andelen arbetarklass i programmen är något högre än i TV-utbudet som helhet (12 %). Men det mest avvikande resultatet är tvärtom att personer som definieras som överklass eller som varandes ”personer med makt och inflytande” är ganska vanligt förekommande i reality. De utgör hela 20 % av personerna som förekommer i genren. Det är en högre andel än i någon annan genre i vårt material. Medelklassen är fortfarande starkt dominerande, även i reality-genren. Men den är mindre dominerande än i alla andra genrer på TV. På ett sätt kan man säga att reality ger en mer polariserad bild av samhället, med kraftigare tyngdpunkt lagd på de yttersta polerna i klasstrukturen.

Hursomhelst är reality-genren är ingen direkt avvikelse från normen: televisionen är fortfarande, som den varit sedan 1950-talet, ett medelklassens medium. Om ilskan mot Tusen år till julafton har sin grund i en känsla av att arbetarklassen osynliggjorts i programmet, och att programmet skildrar vissa specifika (medel)klassbaserade erfarenheter och föreställningar som giltiga för alla, så borde liknande proteststormar virvla upp kring i stort sett varenda program som sänds på TV.

Och ja… varför inte egentligen? Kanhända är ett så uppskruvat tonläge inte nödvändigt, men kanske borde fler ändå ställa sig åtminstone undrande inför medelklassens dominans i televisionen.

[1] Projektet heter Klass på TV, det finansieras av Vetenskapsrådet (2015-2018) och jag gör det tillsammans med Peter Jakobsson, som också arbetar på Södertörns högskola.