Att tillbringa en period vid ett utländskt universitet innebär, i alla fall för mig, ständiga reflektioner kring skillnader och likheter med min hemmainstitution. Under den gångna höstterminen har jag varit gästlärare vid Ohio State University (OSU) i Columbus som en del av Teaching Sabbatical-programmet finansierat av STINT. Det har varit intressant att se hur många av de utmaningar vi brottas med i Sverige går igen i det amerikanska universitetssystemet. Hur skapas det en god pedagogisk situation på kurser med över hundra studenter? Hur hanteras en situation där det finns stora skillnader både i förkunskaper och ambition hos studenterna? Vilka är de bästa sätten att knyta undervisningen till pågående forskning vid institutionen i allmänhet och den undervisande lärarens forskning i synnerhet? Det finns alltså stora likheter i de utmaningar som universitetslärare ställs inför men också hur dessa diskuteras och i de sätt universitetslärare på olika sätt försöker hantera dem. Det jag tänkte ta upp här handlar dock om ett sätt att arbeta inom medie- och kommunikationsvetenskap som jag inte stött på i svensk kontext. Åtminstone på det systematiska sätt som det genomförs på School of Communications vid OSU. Det handlar om det utpräglat kvantitativa upplägget på examinationerna och systemet för studenters deltagande i forskningen som går under namnet Communication Research Experience (C-REP).

De 243 studenterna på kursen Strategic Communication Principles, där jag har varit gästlärare, har under höstterminen genomgått en tredelad examination. För det första har tio procent varit i form av fem ”quizzes” som de har fått två försök att genomföra och där det bästa resultatet räknas. Den andra delen på 15 procent har bestått av tre korta skriftliga uppgifter. Den sista och huvudsakliga delen om 75 procent har utgjorts av fyra tentamina med flervalsfrågor. Här gäller att enbart de tre högsta resultaten av de fyra räknas, så om studenterna är nöjda efter tre kan de låta bli att skriva terminens sista tentamen. Examinationens olika delar adderas sedan för att ge det slutgiltiga betyget på höstterminens kurs. Efter detta tillkommer upplägget Communication Research Experience och det är detta som verkligen har fascinerat mig. Studenterna har möjligheten att få extra poäng motsvarande tre procent vilket kan tyckas lite men är något som kan utgöra skillnaden mellan att underkännas och godkännas på kursen. C-REP går ut på att studenterna deltar i experiment eller enkäter. En av tankarna bakom detta är att studenterna ska komma i kontakt med forskningsämnen, metoder och etiska spörsmål i medie- och kommunikationsvetenskaplig forskning. En minst lika viktig aspekt är att det förser forskare och doktorander med mer eller mindre villiga försökspersoner och enkätrespondenter.

Det finns en rad styrkor med det utpräglat kvantitativa upplägget. Det ger en möjlighet att hantera stora studentgrupper, det ger en tydlighet i fråga om betygssteg samtidigt som C-REP ger en möjlighet för studenter att komma i direkt kontakt med institutionens forskning. Samtidigt ser jag en rad dilemman med ett system där undervisning och examination så ensidigt fokuseras på kvantitativt mätbara kunskaper och studenterna också agerar därefter. De fokuserar på det som är poänggivande och förväntar sig tydliga direktiv från läraren kring vad de ska lära sig. Deras deltagande i olika experiment verkar också gå ut på att bara göra precis vad som krävs för att erhålla de utlovade poängen för C-REP. Deras bristande intresse riskerar att snedvrida forskningsresultat, men ett mer grundläggande problem är överrepresentationen av studenter i studierna. Det är exempelvis inte säkert att journaliststudenter är representativa för populationen som helhet när det gäller hur formuleringen av rubrik ökar eller minskar benägenheten att läsa en artikel. Detta är också något som uppmärksammats av vetenskapliga tidskrifter där det finns ett ökat ifrågasättande kring urval och representation när det gäller studenter.

Sammantaget känner jag efter min tid som STINT-stipendiat att fler svenska lärare och forskare borde ges möjlighet att tillbringa en eller ett par terminer på ett utländskt universitet. Min vistelse i Columbus har gett många inblickar i såväl forskning som undervisning vid ett nordamerikanskt lärosäte. En hel del är saker som jag kommer att tillämpa när jag är tillbaka i Sverige. Andra saker, som exempelvis det kvantitativa upplägget och tillämpningen av C-REP, ser jag som något mer problematiskt.

Jesper Enbom, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Umeå universitet