Att vara gästforskare vid London School of Economics and Political Science är att befinna sig i en av den europeiska medieforskningens noder. Härifrån levereras varje år en strid ström av böcker, artiklar, keynotes, men också viktig samhällsdebatt. Så gott som alla medarbetare är världskändisar, åtminstone inom sina fält, och man har en stor grupp av gästforskare som kretsar kring institutionen, flera av dem i åratal. Inte konstigt, med tanke på hur väl mottagen man blir som gästforskare här.

På många sätt är detta en mycket aktiv miljö med produktiva medarbetare, välbesökta högre seminarier (eller dialoger som de kallas här), institutionsluncher, ett välfungerande visiting fellows network och, på universitetet som helhet, en oändlig räcka öppna föreläsningar av allt från nobelpristagare och statschefer till högprestigeforskare inom olika fält. Det är alltså fullt möjligt att springa från det ena intressanta evenemanget till det andra under sin tid här och egentligen inte få så mycket skrivet alls.

Å andra sidan är det en mycket tyst miljö. Torsdagar är den stora mötesdagen och då försiggår alla seminarier, möten, luncher, ja, egentligen alla kollektiva aktiviteter på institutionen, inklusive gästforskarnas sociala och akademiska sammankomster. Alla andra dagar är det väldigt tyst i korridorerna. I något enstaka rum hörs mummel från någon studenthandledning, men bortsett från dem som råkar ha undervisning den dagen är det nästan aldrig någon där. Vid den stora och funktionella gästforskarplatsen är det ofta också helt tomt, och så stilla att lamporna i taket regelbundet slocknar om man rör sig för lite när man skriver.

London självt är delvis boven i dramat. Många av de andra gästforskare jag pratar med säger att de helt enkelt inte har råd att åka in så ofta eftersom tunnelbanan kostar så mycket att en exempelvis asiatisk eller sydamerikansk forskarlön knappt medger resor till jobbet mer en än gång i veckan. Priset på boende är i paritet med kollektivtrafikens och vill man inte betala en förmögenhet för sitt boende kan resan till jobbet med (de billigare) bussarna ta 1,5-2 timmar i varje riktning, vilket inte heller är så gynnsamt för forskningen.

Svenska akademikerlöner räcker inte heller långt i det absurda prisläge som är London. Jag tycker mig dock ha råd att resa till jobbet och åker därför in någon dag extra i veckan, utöver den obligatoriska torsdagen. LSE är en underbar plats i sig, byggd som ett trångt kvarter med gamla och nya byggnader omkring smala gränder, beläget mellan teaterkvarteren och Fleet Street i centrala London. En fröjd är också att trängas med de andra pendlarna på tunnelbanan, se karaktären skifta på dem som kliver av och på vid South Kensington, Victoria, Westminster, och bli lite kompis med kinesiskan som säljer kaffe i butiken på hörnet. Så därför åker jag in ändå, och sitter ensam i den fina gästforskarmiljön och skriver. Och när lampan i taket slocknat alltför många gånger kan man alltid ta med sig sin bok, gå över till det fantastiska biblioteket och slänga sig i en av saccosäckarna som ligger utspridda på golvet allra längst ned, och njuta av det myllrande studentlivet.

Stina Bengtsson

stina.bengtsson@sh.se