Ulrika Olausson om hennes och Peters Berglez Formas-projekt

Många av dagens samhällsproblem är direkt eller indirekt kopplade till naturen och hur vi hanterat – och fortfarande hanterar – denna. De gigantiska problemen med naturmiljön i form av klimatförändring, försurning och plastifiering av världshaven, utarmning av den biologiska mångfalden etc. leder till lika stora sociala problem i form av flyktingströmmar, fattigdom och försämrad folkhälsa, för att bara nämna några få. Det finns förstås många orsaker till att vi hamnat där vi nu befinner oss, men i grunden ligger ett dualistiskt tänkande där vi betraktar oss själva som separerade från naturen. För om vi upplöste natur-kultur-dikotomin och på djupet – och nu menar jag på djupet – såg oss själva som del av naturen (eller naturen som del av samhället för den delen), skulle vi väl omedelbart sluta upp med att äventyra jordens livsuppehållande system av vilka vi alla är beroende? För vad spelar det för roll om ekonomin går framåt, när dessa system går under?

Natur-kultur-dikotomin har beforskats tämligen utförligt i olika sammanhang, i viss mån även i de medievetenskapliga. Jag är emellertid intresserad av hur föreställningar om naturen, och människans relation till denna, (re)produceras, förhandlas eller transformeras i vardagssammanhang i det digitala medielandskapet. I de sociala medierna förekommer mängder av intressanta diskussioner om olika miljöfrågor, och min kollega Peter Berglez och jag sökte och har fått ett treårigt projekt från Formas för att studera hur relationen mellan natur och kultur där konstrueras.

Det dualistiska tänkandet implicerar att naturen och det naturliga är något som är orört av människan. Om man tänker efter inser man snabbt att detta i princip är omöjligt – människans avtryck är i dag allomfattande. Men i diskussionerna på Facebook om köttkonsumtionens bidrag till klimatförändringen, som jag studerat, var argumentet att kor är en del av naturen viktigt för att rättfärdiga fortsatt köttkonsumtion. I konstruktionen av det naturliga ingick också föreställningen om att det är naturligt att äta kött, det har vi alltid gjort och därför finns heller ingen anledning att ifrågasätta det. Andra sätt att avfärda information om köttets miljöpåverkan var att hänvisa till andra, som man tyckte, allvarligare miljöproblem eller till andra länder, som man tyckte stod först i tur att vidta miljöförbättrande åtgärder. Ett viktigt argument för att legitimera köttproduktion var också att kor helt enkelt är trevliga naturinslag, de håller landskapet öppet och förser människan med njutbara livsmedel som kött, mjölk, grädde och smör.

Det finns övertygande vetenskapliga belägg för att köttproduktion och -konsumtion starkt bidrar till flera av de globala miljöproblemen, framförallt klimatförändringen. Ändå tycks just uppmaningar att av miljöskäl minska köttätandet vara mycket mer provocerande än andra, t.ex. att minska bilåkandet. Detta är troligtvis starkt kopplat till föreställningar om det naturliga: kor är djur, djur är per definition del av naturen (i motsats till exempelvis bilar), och som del av naturen kan de knappast bidra till miljöproblem som klimatförändring, är ett grundläggande antagande bakom legitimeringsstrategierna jag identifierat i min studie.

Strategierna för att rättfärdiga köttätandet utgör alla byggstenar i vad Melanie Joy benämnt som ”the ideology of carnism”, dvs. ett hegemoniskt tankesystem som gör gällande att det är naturligt för människan att äta djur. Men inte vilka djur som helst förstås, vissa djur är enligt den kulturellt betingade ideologin värda att lämnas ifred och istället omhuldas som sällskapsdjur. Precis som alla andra ideologier reproduceras carnism-ideologin diskursivt, och då inte minst i medierna (tänk bara på alla matlagningsprogram). På så sätt skymmer den effektivt blicken för produktionsprocesserna och det lidande som djuren utsätts för i dessa.

Personligen är jag fascinerad över hur djupt rotad carnism-ideologin är även bland i övrigt kritiskt tänkande kollegor i akademin. Jag skulle gärna se en ändring!

Läs mer om projektet här: http://ju.se/forskning/forskningsinriktningar/medie–och-kommunikationsvetenskap/pagaende-projekt/naturen-moter-natverkssamhallet.html

Läs mer om studien här: http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/17524032.2017.1406385

Ulrika Olausson är Professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Jönköpings högskola