Rent anekdotiskt har jag funnit att medieforskare generellt hamnar ytterkanterna av diffusionsteorins klockkurva: en är antingen en early adopter eller en late adopter, aldrig mitt emellan. Jag känner många kollegor som alltid skaffar den senaste iPhone-modellen, den nya streaming-servicen och som skaffar konto på alla nya sociala medie-plattformar.

Själv är jag en resolut late adopter. Under min doktorandtid ägde jag inte ens en TV. Jag skaffade smartphone sent (iPhone 3). Jag är obekväm med e-undervisningsplattformar (även om, eller kanske för att, jag arbetat med flera olika). Min favoritkommunikationskanal är fortfarande den hopplöst mossiga e-posten, skönt skriftlig i en tid av strömmande video och ikonbaserade gränssnitt. Jag vill gärna tro att min grundläggande misstänksamhet mot nya medier grundas i min bakgrund i mediehistorisk forskning (mediehistorien lär att även de nyaste medier blir gamla och ibland närmast helt obsoleta, se vidare rörposten och Videotex-konsolen), men ärligt talat har det nog mer med personlig läggning att göra: jag har varit gubbig sedan de sena tonåren.

Det tog därför emot när vännen och kollegan Oscar Westlund [http://oscarwestlund.com/] bad mig medverka i ett virtuellt seminarium nyligen. Virtuellt? Hu! tänkte jag. Hur ska en då kunna gå ut och ta en post-seminarie-öl? Ska en ha med sig en öl framför datorn och sedan skåla via Skype? Se där vad som upptar mina tankar. Men det visade sig att allt jag behövde göra var att spela in en video med mig själv där jag pratade om nyheter och epistemologi. Jag lämnade ölfunderingarna och tänkte att det borde även en teknofob som jag klara av. Min 10-åriga dotter kan spela in videos och nyheter och epistemologi är ju s a s ”mitt” ämne (eller ett av dem, i alla fall). Så jag sa ja.

Resultatet kan ni se nedan. Mitt video-anförande bygger mycket mer på innantilläsning än vad som är brukligt för mig, men jag tycker ändå det funkade hyfsat. Jag kom av mig lite grann i mitten men lyckades lösa det – hela videopresentationen är ”done in one”, som en säger i Hollywood (jag känner på mer än ett sätt ett andligt släktskap med Edward D Wood Jr. [https://en.wikipedia.org/wiki/Ed_Wood], som sällan använde sig av mer än en tagning). Så har jag överlevt ännu en late adoption. Jag kanske till och med gör det igen! Vad säger ni andra FSMK-medlemmar? Har ni använt er av inspelad video i er undervisning eller för att presentera er forskning? Vad tyckte ni?