Vad är det här för film? Om affektiva mockumentärer och åskådarskapshändelsen som ett omförhandlande av faktualitetsdiskursen

Miriam von Schantz, Örebro universitet

Vi vet nog de flesta av oss hur det funkar. En bestämmer sig för att se en film. Vad är det här för film? frågar en sig, varpå svaret efter att ha tagit del av någon form av varudeklaration (recensent, baksidestext, kamrat) kanske lyder: en dokumentär! En action! En fransk komedi! Följaktligen ställs mottagningsfrekvensen in på att “lära sig något om verkligheten”, “fly verkligen”, “förundrat konstatera att humor verkligen är kulturellt betingat”. Men vad händer när förväntningarna ställs på spel? När vi inleder vår interaktion med den rörliga bilden i tron att vi ska lära oss någonting om exempelvis verkligheten men landar i en existentiell kris, med frågor surrande som Vad är sant? Vad är falskt? Vad är verkligt?! och kanske mest irriterande, Varför blir jag så påverkad av att inte veta?

Det här har jag tittat på i min avhandling The Doc, the Mock and the What? som jag disputerade på vid Örebro universitet den 16 mars 2018. Eller snarare, jag började med att fråga vad som händer när det som statsvetaren Davide Panagia (2009) kallar ”det seende subjektet” möter filmer som inte känns igen som varken dokumentära eller fiktiva. Med utgångspunkt i en faktiskt ”åskådarskapshändelse” (ett begrepp jag föreslår i avhandlingen) frågade jag mig hur den här typen av film kan förstås både som analytisk kategori (en taxonomisk fråga) och som görande (dess praktik), och hur händelsen kan utforskas på ett sätt som fångar upp dess, för att tala med John Law (2004) ”trassliga” komplexitet (en metodologisk fråga), vilket också leder till frågor av mer teoretiskt art: hur kan dessa åskådarskapshändelser förstås i ett vidare socio-politiskt perspektiv?

För att empiriskt utforska frågan genomförde jag en experimentell receptionsstudie i vilken deltog sex personer under en period av två månader. De fick se på tre olika filmer: I’m Still Here (Casey Affleck), Catfish (Henry Joost, Ariel Schulman) och Exit Through the Gift Shop (Banksy), alla från 2010. Både före och efter de såg varje film (individuellt på DVD i en valfri miljö: hemmet, tåget, hos en kompis) möttes vi alla sju på fika då de fick diskutera de tankar och känslor som uppstått i relation till att de sett filmen. De svarade också på frågor via e-post både före och efter varje film och tillsammans gjorde de en gemensam Prezi som beskrev de tankar, känslor och associationer deltagandet i studien gav upphov till.

Analysen av detta tre-delade data pekar dels mot att dessa, vad jag kallar affektiva mockumentärer, möjliggör åskådarskapshändelser som omkullkastar och/eller omförhandlar relationen mellan det seende subjektet och det som Roscoe and Hight kallar för faktualitetsdiskursen (2001) och dels att arbetet med receptionsstudien i sig gav upphov till vad som kan ses som ett filmpedagogiskt resultat. Alltså att metoden jag föreslår också fungerar i syfte att stärka förmågor som kan kopplas till medie- och informationskunnighet (MIK). Även om detta inte var ett syfte med studien erbjuder detta resultat en välkommen mittenväg ut från det dödläge som det rådande ’post- sanning klimatets’ relativistisk-auktoritära sanningsbegrepp stundom formulerar. Istället erbjuds ett svar på de onto-epistemologiska frågorna ovan som skulle kunna sammanfattas i en kritisk förståelse av verkligheten som frambringad genom situerade praktiker, alltså i högsta grad reel, men därmed också med krav på det seende subjektet att ta ansvar för de verkligheter som den, i egenskap av medproducent till åskådarskapshändelsen, ger upphov till. På en meta-nivå öppnas således ett samtal om forskningsetik som skriver fram hur jag som forskare också är medproducent till mitt eget forskningsobjekt. I detta perspektiv säger avhandlingen något om forskningens villkor och roll som, inte bara en plats för svar, utan kanske framför allt en plats för att tänka framtida frågor. Det är med tillförsikt och förväntan jag ser fram emot att utforska dem framgent.