Michael Forsman, Södertörns högskola

I slutet av sköna maj samlades ett drygt hundratal särskilt inbjudna i Näringslivsdepartementets lokaler i Stockholm, Vi var där för att lyssna till ministrar, mediebransch, medieråd och andra. Ämnet var det växande behovet av medie- och informationskunnighet (MIK) i skola och samhälle.  Syfte med mötet var att samla politiker, civilsamhället, folkbildningsorganisationer och mediaorganisationer för att på ett ”framåtblickande och gränsöverskridande” sätt skapa en samstämmig bild av vad som behöver göras och för att visa på vikten av en nationell MIK-politik som samlar olika intressenter (stakeholders) och knyter ihop flera politikområden i nya och gemensamma strategier för demokrati och yttrandefrihet i en tid av tilltagande digitalisering.

I likhet med två tidigare sammankomster (2013, 2015) hölls även detta möte i Svenska Unescorådets regi. Utgångspunkten för mötet var en kommande kunskapsöversikt med titeln Medie- och informationskunnighet i den digitala tidsåldern. En demokratifråga. Kartläggning, analyser, reflektioner. Redaktör för rapporten är Ulla Carlsson, mångårig föreståndare för Nordicom och numera Unesco-professor i Yttrandefrihet vid Göteborgs universitet. Utöver texter om MIK av Ulla och ytterligare några forskare kommer rapporten som jag förstod även innehålla kartläggningar gällande insatser avsedda att stärka MIK bland barn och unga och inom landets lärarutbildningar.

En annan och mer oroande bakgrund till mötet var och är de växande hoten mot yttrandefrihet, demokratiska medier och den etablerad journalistiken. Detta gjorde också att referenser till fake news, post truth, propaganda, desinformation, Trump och Brexit, trollfabriker och näthatare förekom flitigt i presentationerna. Enligt mötet kan och bör dessa hot och misstro mot traditionella medier liksom växande sociala och digitala klyftor motverkas genom en nationellt samordnad MIK-politik som omfattar allt från källkritik till delningskultur, nätetik till biblioteksinsatser, digital kompetens till filmpedagogik.Målet är att på bred front skapa aktiva medborgare som kan hitta, analysera, kritiskt värdera information på ett ansvarsfullt sätt och som också kan och vill producera eget innehåll i olika medier.

Flera myndigheter har redan MIK på agendan. Tydligast så hos Statens Medieråd (mediekunskap, nätkultur, källkritik etc.) men även Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (hot, risker, sårbarheter i mediesystem etc.) och en del andra myndigheter har anammat MIK. Därtill har flera organisationer och olika aktörer (ex. Svensk biblioteksförening, Svenska Filminstitutet, Tidningsutgivarföreningen) anslutit sig till MIK-diskursen. Eller som en röst från ett av Mediehusen sammanfattade det hela under mötet – MIK ligger i tiden och har stärkt vår ställning.

Däremot fanns inte plattformsföretag som Google och Apple på plats. Annars har senare års diskussioner om skola och medier ofta kretsat kring ny digital infrastruktur och ”digital kompetens” ett begrepp som även har också lagts in i läroplanen (lgr 11) och som från och med 2018 blir en förpliktelse för alla skolor i Sverige. Frågor gällande relationen mellan MIK och digital kompetens tillhörde också det återkommande under mötet.Begreppet digital kompetens kommer från OECD och EU-sammanhang och är vanligt förekommande i framtidsprojektioner (ex. 21th century skills) där teknik görs till lösning på olika samtidsproblem. Detta synsätt vetter åt en ganska instrumentell och presentistisk syn på kommunikation och teknologi och paras gärna med föreställningar om linjära och mätbara läroprocesser. MIK-begreppet är sprunget ur annan fatabur. Det lanserades av Unesco i en rapport 2011 och har mänskliga rättigheter (yttrandefrihet, åsiktsfrihet) i förgrunden.

2013 var Ulla Carlsson ansvarig för att jag och andra överförde detta dokument till svenska och kommenterade det i rapporten Medie- och informationskunnighet i nätverkssamhället: skolan och demokratin(Nordicom). Ulla har sedan dess oförtrutet arbetat för MIK och yttrandefrihet och även ställt krav på ett större och samlat politiskt ansvar i dessa frågor. I sitt anförande under mötet i maj menade Ulla att det finns åtta politikområden inom vilka departement och myndigheter borde ägna mer tid år MIK-frågor. Till dem hör medie- och kulturpolitiken, utbildning- och demokratipolitik, rätts- och försvarspolitik. Vid mötet efterlyste Ulla ett nationellt ramverk kring MIK som kan bidra till att skapa en effektiv dialog och samverkan som ger ömsesidig nytta över departementsgränserna, och menade att detta arbete borde vara kopplat till en myndighet som ges nationellt samordningsansvar i MIK-frågor (här kan man tänka Statens medieråd).

Kulturministern verkade vara på samma våglängd och talade om MIK som en ”avgörande rättighet” och manade till ”nationell MIK-samling”. Annette Nowak som härom året ledde medieutredningen sa något om behovet av ”en massiv nationell insats”. Justitieministern lyfte fram yttre hot (inför valet i höst) och lagstiftning mot digitalt förtal. Digitaliseringsministern betonade bredband och landsbygd. Gymnasie- och kunskapsministern menade att en digitalt likvärdig skola är fundamentet både för MIK och för utvecklandet av digital kompetens på bred front. Ministrarna följdes av Studieförbund, Tidningsutgivare, UR, Filminstitutet, Statens medieråd och några till.

Koordinering, samverkan, en ny förordningstext för lärarutbildning, top-down strategier, och öppningar för lokala och regionala initiativ förordades. Samlingen var imponerande och samsynen syntes vara total men helhetsintrycket blev ändå splittrat.

Jag är full av beundran för Ulla Carlssons ihärdiga och mångåriga arbete med MIK. För egen del har jag under de senaste fem åren gjort MIK-relaterade uppdrag för Nordicom, Statens medieråd och inom lärarutbildning och vet att detta kan vara motig terrräng. Därför hoppas jag verkligen att Ulla Carlsson som har jobbat med MIK-relaterade frågor sedan 1980-talet en dag ska få konstatera att något kvalitativt nytt faktiskt har skett. Risken finns dock att de normativa och policyorienterade kunskapsintressen som MIK bygger på i samspel med ideal och principer som ingen förmår säga emot, ändå gör att det hela stannar vid något som illustrerades i moderatorns slutord: ”Vi har konstaterat att alla här är överens och att vi sätter ord på något och skapar en gemenskap”.

Jag tror inte att detta räcker som motmedel mot den ny plattformsekonomins missväxter och avarter. Ej heller förslår det när hårda frågor om makt, pengar, prioriteringar kommer upp. Då behövs det mer avgränsade sakfrågor att samlas kring och verka för på ett långsiktigt och hållbart sätt.

Tyvärr är MIK-området sedan länge präglat av ”projekt” och ibland också av lite väl allmänna resonemang där policymaking och governance emellanåt sätts före progressiv och kritisk mediepedagogik. Visst ger evidensbaserad forskning området legitimitet, men här saknas historiserande och problematiserande perspektiv på mediemakt, mediekultur, medieundervisning, medborgarskap. Liksom kritiska och reflexiva granskningar av själva MIK-diskursen.

Inom MIK finns det kopplingar till den nu mer än halvsekel gamla traditionen kring ”media literacy” och ambitioner inriktade på mer kritiska kunskaps- och medvetandeprocesser. I linje med detta uppskattade jag att några av talarna vid MIK-mötet gav uttryck för bildningstankar och även kopplade ihop yttrandefrihet och demokrati med levd och delad erfarenhet. Jag gillade också resonemangen om MIK som en byggsten i lokalt situerade och samtidigt digitala processer med studieförbund, folkhögskolor och andra civila samhällskrafter som nav. En hel del media literacy forskning visar att detta sätt att jobba med civic engagement kan visa sig långt mer produktivt än när MIK ses som ett vaccinationsprogram eller en allmän medborgkod som ska distribueras som information. Det är nog tveksamt om sådan Upplysning med och för barn och unga fungerar i ett medialiserat, segregerat och kommersialiserat samhälle.

Trots att det vid mötet talades återkommande om vikten av forskning tycktes ingen av presentatörerna klart och tydligt representera forskande högskolor och universitet (eller lärarutbildningar) och i auditoriet var vi inte fler än 2-3 med FSMK-koppling. Vilket än en gång gjorde det tydligt att MIK området inte bara behöver ökad politisk samordning utan också ett ökat inslag av kvalificerad medieforskning. Härvidlag utgör förstås FSMK en ovärderlig resurs som länk till kunskap, forskning, utbildning. Detta borde samtida och framtida ”MIK-ministrar” ta fasta på.

Michael Forsman, docent i MKV, Södertörns högskola. Ansvarig för MIK inom lärarutbildningen vid Södertörns. Författare till rapporter och artiklar inom MIK-området. Forskar i RJ-projektet Mediemedborgarens fostran och skolans medialisering. Läroplaner, läromedel, lärarutbildning (1962–2016).