Daniel Lövgren, Uppsala universitet

Jag deltog i november förra året på ECREA:s konferens i Lugano. Jag flög ner med ursäkten att jag hade mycket undervisning både innan och efter. Några av mina närmaste kollegor tog tåget (vilket de bokade på egen hand). Nu i efterhand funderar jag på om jag borde tänkt en vända till. Vad kunde jag ha gjort för att delta på ett mer hållbart sätt? Det hade krävt planering av min tid, men även stöd från min arbetsgivare. Jag skrev därför i efterhand ett mejl till Uppsala universitets upphandlade resebyrå med frågan om jag hade kunnat resa till Lugano med tåg. Jag fick svaret:

Just Lugano får jag inte fram någonting på men möjligtvis till något i närheten. Återkom om du har några fler frågor.

Jag återkom och fick svaret:

Tack för ditt mail ang tåg utrikes. Vi bokar tåg utrikes så långt det är möjligt och så länge vi kan garantera att det fungerar för våra resenärer. Vad som begränsar oss ibland är att man på vissa sträckor/bokningar kräver att man hämtar ut biljetten på plats med samma kort som är bokat med. I dessa fall kan mao inte vi hjälpa till.

Då våra arbetsgivare understryker en roll i samhället där inte minst miljö- och hållbarhetsarbete står i fokus, så är det hög tid att underlätta för hållbara resor. Att vi ska ”väga in miljöhänsyn i alla beslut” finner vi i Uppsala universitets miljöpolicy– hjälp oss då att göra det! På rektorsbloggen kunde vi den 15:e mars läsa ett inlägg med titeln ”Hållbarhet – hela universitetets angelägenhet” – så låt oss vara angelägna! I studenttidningen ERGO läste jag nyligen en artikel som visar att vi på Uppsala universitet, tillsammans med Karolinska institutet och Lunds universitet, är de som flyger mest. Våra val talar och de inverkar på de meningar som skapas omkring oss. Mitt mål för detta år är därmed att ge extra tanke på hur och vart jag deltar i forskningens samtal. Jag – och många kollegor med mig– frågar: kan våra universitet och högskolor ta på sig ledartröjan i denna omställning? Det handlar givetvis också om de val vi gör som individuella forskare.

Inom medie- och kommunikationsvetenskapen görs ofta en grov uppdelning i uppfattningen av kommunikationsom överföring (av information) eller som meningsskapande aktivitet. I sitt latinska ursprung finner vi t ex i Nationalencyklopedin beskrivningar om ”ömsesidigt utbyte” och att ”göra gemensamt”, vilket rimmar väl med den senare förståelsen om meningsskapande. Det är också den utgångspunkt de allra flesta inom området idag skriver under. Kommunikation handlar med andra ord om möten och förståelse mellan människor. I ett historiskt perspektiv kan vi läsa om hur vi har kommunicerat med hjälp av grottmålningar, stentavlor och papyrus som tidiga sätt att bevara, dela och utveckla kunskap. Senare kom tryckpressen som spred det skrivna ordet till en bredare krets. Med telegrafen kunde vi med minimal fördröjning sända budskap över stora geografiska avstånd. Här kan vi även räkna in hur utvecklingen av transportmedel – t.ex. resandet med tåg – bidragit till ett förändrat utbyte av gods, information och idéer. Dessa framsteg handlar om hur avstånd blir kortare, och hur idéer reser från en ände till en annan i allt snabbare takt. Idag skickas videomeddelanden via Whatsapp, vi ”snappar” och mejlar i det närmsta obehindrade av tid och rum med de människor vi har en relation till. Något överförs. Och samtidigt skapar vi något gemensamt.

Detta kan översättas till en diskussion om hur vi samtalar och skapar mening genom vår forskning. Inte minst är detta en fråga om hur vi möts. Det akademiska hantverket är ett resultat av interaktioner där idéer stöps, blöts och utvecklas till mer robusta och grundade teorier om vår värld. Men huroch vartvi gör det kan diskuteras. Med utgångspunkt i bland annat internationaliseringär det av vikt att vi reser och träffas över landsgränser för utbyte och socialisering. Men också positionering och synlighet är potenta argument som trycker på (vilka vi kan och bör diskutera vidare i en annan diskussion!). I Uppsala universitets riktlinjer för tjänsteresor kan följande läsas:

Innan en resa bokas ska alltid en analys göras om telefon-, web- eller videokonferens (e-möte) är möjligt alternativ för ändamålet då det är det mest kostnadseffektiva och miljövänliga alternativet. Det är också det bästa alternativet för att anställda på ett enklare sätt ska kunna förena arbetsliv och familjeliv.

Hur ofta frågor du dig själv eller diskuterar med dina kollegor om det finns alternativ som ersätter den där lockande konferensen i USA eller Spanien? Susanna Barrineau, projektledare vid Uppsala universitet, intervjuades nyligen i ERGO om sitt beslut att åka tåg i arbetet och pratar om en arbetskultur där vi gärna reser långt och ofta om vi bara har möjligheten. Ja, det internationella utbytet är en central del i alla universitet och högskolors verksamheter. Men tas detta utbyte och resande för givet? Idag kanske frågan lyfts oftare i o m den klimat- och miljödiskussion som möter oss i medier och i samtal med familjen. Hållbarhetsfrågan är inte ny, men har fått mer bränsle – inte minst genom den aktivism som bl a Greta Thunberg representerar. Hur ska vi då mötas? Kan vi delta på konferenser och seminarium genom videopresentationer eller t ex Skype, så som bland andra Mats Ekström och Amanda Waldenström vid Göteborgs universitet har föreslagit? Det finns många lösningar som kan utforskas. Visst, vi bör ses och prata i det personligare formatet. Och de sociala aspekterna är viktiga. Kanske kan vi begränsa oss till något färre, men väl utvalda konferenser? Inte behöver vi väl årligen flyga till tre-fyra, eller fler, sammankomster. Till vilka av dessa är det rimligt att vi istället väljer att hoppa på ett tåg? En aspekt som är viktig att i sammanhanget diskutera är den om tidsåtgång – det tar mer tid i anspråk att åka tåg ner till kontinenten. En annan handlar om hur länge kan vi tänkas vara borta från våra nära och kära. Det är viktiga delar i denna diskussion, men en diskussion som vi borde lyfta upp på dagordningen.

Då vi är kommunikationsforskare (även om många kallar sig ”medieforskare”) har vi en unik möjlighet att bidra – både genom den teoretiska utvecklingen som sätter förståelse och meningsskapande i centrum (t ex hur kan vi bidra till utvecklade diskussioner och givande möten utan att vara fysiskt närvarande), men också i det praktiska (genom att vara förebilder). Då kommunikationen (meningsskapandet!) i vårt forskningsområde nödvändigtvis inkluderar kommunikationer, kan vi alla ställa frågan hur vi kan bidra.

I september deltar jag på EUPRERA:s konferens i Zagreb och hoppas att universitet går mig tillmötes i min vilja att välja mer hållbara kommunikationskanaler.

P.S. Sen jag först började skriva på denna text har den mellanstatliga samarbetsorganisationen IPBES släppt en rapport som beskriver det akuta hotet om utrotning av upp till en miljon arter om vi på global skala inte genomför genomgripande förändringar. Det är en av många signaler för att vi behöver tänka om. Varför inte börja med att prata om vår kommunikation?