Miriam von Schantz, Örebro universitet

Vi vet nog de flesta av oss hur det funkar. En bestämmer sig för att se en film. Vad är det här för film? frågar en sig, varpå svaret efter att ha tagit del av någon form av varudeklaration (recensent, baksidestext, kamrat) kanske lyder: en dokumentär! En action! En fransk komedi! Följaktligen ställs mottagningsfrekvensen in på att “lära sig något om verkligheten”, “fly verkligen”, “förundrat konstatera att humor verkligen är kulturellt betingat”. Men vad händer när förväntningarna ställs på spel? När vi inleder vår interaktion med den rörliga bilden i tron att vi ska lära oss någonting om exempelvis verkligheten men landar i en existentiell kris, med frågor surrande som Vad är sant? Vad är falskt? Vad är verkligt?! och kanske mest irriterande, Varför blir jag så påverkad av att inte veta?

Continue reading →

Humour isn’t only about fun and games. A lot of it is really about the opposite. In researching satire engagement, I’ve come to realise not only that it is one of our main ways of coping with problems, on an emotional level, but that it is a way for us to dare, or have the strength, to feel anything at all, and to realise other feel the same way we do. This may seem like a bit of a paradox, as humour creates distance too – but perhaps it’s a bit more complicated – perhaps humour is a way of calibrating our feelings.

Continue reading →