Mediehistorisk forskning som ger nyanser åt svensk presshistoria

Storstadens dagbok: Boulevardpressen och mediesystemet i det sena 1800-talets Stockholm (Lund: Mediehistoriskt arkiv 2016, 288 s.) är titeln på min avhandling i mediehistoria. I studien intresserar jag mig för ett osynliggjort och styvmoderligt behandlat segment av det sena 1800-talets svenska tidningspress – boulevardpressen. Boulevardpressen var veckotidningar som spreds i stora delar av landet, men med huvudstaden som huvudsakligt avsättningsområde. Stockholm och dess nöjes-, kultur- och societetsliv utgjorde dessutom dessa tidningars huvudsakliga intresseområde. Inte heller saknade den något som förefaller vara mer eller mindre konstant under den professionella journalistikens historia, navelskådandet – (i det här fallet) tidningsmännens upptagenhet vid tidningsskriveri och tidningsskrivare.

Om det var någonting som verkligen präglade boulevardtidningarnas innehåll var det boulevardisterna själva och deras konkurrenter. När Figaros redaktör år 1889 for med en tysk kapten upp i hans ballong tog det flera månader innan tidningen ansåg sig ha gett luftturen tillräcklig publicitet eller när Budkaflens krönikör över flera spalter beskrev hur han provade ”morfininsprutning” med en grupp finska adelsmän på Hamburger Börs, gav tidningsmännen dels prov på en frambrytande aktiv journalistik med exempelvis intervjuinslag, förvisso med arv från ett äldre slags kåserande à la 1840-talets Orvar Odd, som först skulle bli legio med den s.k. amerikaniseringen av pressen under tidigt 1900-tal, dels på hur de själva och konkurrenterna utmanade rådande (och i samtiden långtifrån färdigförhandlade) normer inom pressen. Boulevardpressen var i detta avseende – oaktat att den tveklöst tillhörde historiens förlorare – en viktig aktör i pressens och journalistikens professionaliseringsprocess, en process som alltför oftast beskrivits genom att sätta de stora drakarnas segertåg under lupp. Jag tycker mig med hjälp av boulevardtidningarnas gränsöverskridanden och normbrott just få syn på de gränser och normer som omgav tidningspressen i en period av medial förändring.

Och en medial förändring pågick verkligen, utöver den ovan antydda inom tidningspressen. Nymodigheter som kinematografi och reproduktion av fotografier i tidningarna samsades med en äldre urban-visuell medial kultur som panoramor, vaxmuseer och varietetscener. Det var tvunget i samverkan med dessa andra medier som tidningarna tog sig fram: tidningarna gav spaltutrymme åt både andra medier och enskilda celebriteter, samtidigt som de här skänkte legitimitet åt boulevardtidningarna som beskrivare och samröret gav dem offentlig synlighet och status. Den här sortens beroenden blir tydliga genom ett av mina centrala perspektiv: mediesystem. Infallsvinkeln betonar bl.a. just olika mediers och mediala aktörers relationer och ofta ömsesidiga beroenden. Beroendena mellan tidningar och andra medier – såväl ekonomiska som legitimitets- och statusmässiga – gör att tidningspraktikerna tog sig liknande uttryck som med oss samtida fenomen som bloggar. Min tolkning blir i all enkelhet att under perioder när etablerade mediestrukturer förändras, runt förra sekelskiftet som runt innevarande (nåja), gränsutmanande aktörer som prövar nya vägar, med betalt redaktionellt material och offentligt identitetsskapande, som bryter mot gängse mediala normer. Det finns därför, anser jag, ibland skäl att stanna upp och fundera över vad och vilka praktiker som faktiskt är nytt med den nya digitala eran. Jag hoppas att historiseringen i min avhandling kan bidra till att väcka sådana frågor även hos andra.

//Erik Edoff