Av Fredrik Stiernstedt, Södertörn Högskola
Så är valet över och även om den etablerade svenska offentligheten drar en lättnadens suck över Sverigedemokraternas relativt blygsamma ökning – jämfört med vissa av de mest entusiastiska förhandsprognoserna – står det klart att högerpopulismen var valets verkliga vinnare.
Ett par dagar innan valet publicerades en nyhet som med största sannolikhet gick många förbi. Kvällstidningen Aftonbladet slog visserligen upp den ganska stort, men i många andra medier blev det bara en notis: andelen opålitliga nyheter som delades i Sverige under valkampanjen var högre än i alla andra jämförbara europeiska länder som gått till val under de senaste åren. Studien som genomförts vid Oxford Internet Institute byggde på en analys av 274 000 tweets med hashtaggar relaterade till politik eller till valet under perioden mellan den åttonde till den sjuttonde augusti. Hela 22% av dessa kunde kategoriseras som ”skräpnyheter” och tre sajter stod bakom 86% av detta innehåll, dessa tre var föga förvånande de högerpopulistiska Samhällsnytt, Nyheter idagoch Fria Tider.
Högerpopulismen är på frammarsch inte bara över hela Europa, utan i stora delar av världen. Som flera medieforskare pekat på är dessa framgångar på olika sätt tätt sammankopplade med mediala framgångar och sker i en slags ohelig allians med medier, både ”traditionella” massmedier som TV, radio och tidningar och digitala nätverksmedier. Gianpetro Mazzoleni (2008) har till exempel understrukit hur alla populistiska framgångar bygger ett samband mellan vad han kallar ”media‐originated dynamics” å ena sidan och uppkomsten av stämningar som göder populism, och så småningom av populistiska rörelser å den andra. Den amerikanska forskaren Ruth Wodak (2013) har vidare pekat på hur populistiska partier är beroende av – och gynnas av – de mediala ”performance strategies” som gäller i moderna demokratier. Det finns förstås risker med att överbetona sambandet mellan mediernas logik och funktionssätt och högerpopulismen framväxt. Andra viktiga förklaringsmodeller, såsom upplevelser av alienation i relation till samhällets institutioner, ökade ekonomiska klyftor och främlingsfientliga stämningar kan riskera att underbetonas. Men onekligen är mediernas logik, samt populistiska rörelsers skickliga användande av de plattformar som medierna erbjuder en variabel som är svår att bortse från för den som vill förstå högerpopulismens framväxt och utveckling.
Hur ska vi då förstå mediernas relationer till den växande högerpopulismen? Des Freedman (2018) argumenterar i en nyligen publicerad artikel för att högerpopulismen är att betrakta som ett ”media policy failure”. Freedman flyttar således perspektivet från mediernas innehåll och de sätt på var de används, till dess strukturella villkor: det sätt varpå politiska beslut format deras funktionssätt. Den marknadsliberala doktrin som under de senaste decennierna fått allt starkare genomslag på medieregleringens område, ser Freedman som den huvudsakliga kraften bakom ett sådant ”policymisslyckande”. Han pekar särskilt på fyra tendenser, vilka han menar är globala, men med olika starkt genomslag i olika delar av världen. Dessa fyra tendenser bidrar i olika grad och på lite olika sätt till att skapa en miljö och grogrund i vilken högerpopulistiska krafter kan frodas. För det första har medieregleringen misslyckats med att hantera tendensen till ägarkoncentration, som historiskt sett varit en viktig uppgift på detta policyområde. ”Avregleringar” av marknader och nedmonteringen av t.ex. antitrustlagar har tvärtom förstärkt de skalekonomiska tendenser till ägarkoncentration som finns som en dynamik i mediebranschen. Det här kan leda till att ett fåtal personer får (för) stor makt över medierna, och Freedman varnar för ”the rise of demagouges”.
Det andra misslyckandet rör teknikföretagen. Trots en livlig debatt om deras ökade betydelse och roll som medieföretag har man misslyckats med att i regleringsfrågor hantera dem som sådana. Det har vidare varit svårt att överhuvudtaget hantera deras monopolliknande ställning och makt på något fruktbart sätt och den snabba förändringstakten på detta område har lämnat reglering och policyutveckling på efterkälken. Även här har man inte velat göra andra policyinterventioner än de som rört upphovsrättsliga frågor och konkurrens och därmed misslyckats med att behandla teknikföretagen som publicister i regleringsmässiga frågor.
Ett tredje misslyckande rör mediernas roll som ”tredje statsmakt”. Tvärtom, menar Freedman, har olika demokratiska stater i allt högre grad underminerat och attackerat journalister som utfört granskningar som varit misshagliga för makten, och skapat lagstiftning som gör det lättare för stater att övervaka journalister och spåra källor. Samtidigt har en tilltagande kommersialisering underminerat den professionella journalistiken och ökat fokus på underhållning och samtidigt bidragit till en ökande klyfta mellan journalister och medborgare, vilket inte minst spätt på det förakt för journalistik och medier som göds i populistiska diskurser. Detta i kombination med den ovan nämnda ägarkoncentrationen som lett till att många lokala medier lagts ner och försvunnit, har ökat avståndet mellan befolkningen och mediernas institutioner.
Slutligen pekar Freedman på misslyckandet med att bibehålla och utveckla oberoende public service-medier. Mot bakgrund av det marknadsliberala paradigm som styrt regleringsutvecklingen på mediernas område de senaste trettio åren har överstatliga och statliga organ tvärtom arbetat för att försvaga public-service, genom saker som förhandsgranskningar och public value-tests samt neddragningar av budgetar. Samtidigt, menar Freedman, har public service-företagen misslyckats med att bibehålla sin opartiskhet och folklighet och i alltför hög grad blivit en del av ett elitprojekt som syftar till att bibehålla vad han kallar för en ”established liberal consensus”, vilket gjort dem till tacksamma måltavlor för högerpopulistiska rörelser.
Om man kan se ett ”policy failure” som en delförklaring till de högerpopulistiska rörelsernas framväxt så kan man också ana ett yrvaket uppvaknande från Europas politiska elit. I flera länder diskuteras nu insatser för att reglera – framförallt – digitala medier och internetföretag. Frankrikes president Emmanuel Macron har till exempel annonserat att han vill ge domstolar makten att stänga medier som publicerar falska nyheter vid val. Den viktigaste aktören i försöken att (åter)reglera (de digitala) medierna är dock EU som för tillfället hela 66 olika områden som de arbetar inom bara med reglering av digitala medier och som innefattar saker som ”fake news”, ”cybersecurity” och ”digital privacy”. Senast i förra veckan tog EU ett steg i riktning mot mer innehållsmässig reglering av digitala medier då Europaparlamentet röstade för ett förslag som innebär att sajter tvingas införa filter för att hindra användare från att lägga upp upphovsrättsskyddat material. Den Europeiska kommissionens ordförande, Jean Claude Juncker, har dock öppnat för att filtren ska användas bredare för att förhandsgranska innehåll som publiceras, t.ex. för att förhindra att ”terroristpropaganda” eller ”fake news” sprids.
Intressant nog kan man se att argumenten för mer reglering av medierna i Europa inte i första hand kommer från eller följer den tradition av ”socialt ansvarstagande” som vi i den skandinaviska länderna är vana vid. Istället tycks man se ett närmande mellan säkerhetspolitiska och utrikespolitiska diskurser och handelspolitiska mål (att gynna Europeiska ekonomiska intressen) i de sätt varpå EU tar sig an mediepolicyfrågor. De mediepolitiska ”misslyckanden” som Des Freedman diskuterar är dock bredare och kräver mer av sociala hänsynstaganden och det finns ännu inget på den europeiska nivån som tyder på att man t.ex. vill se ett starkare skydd för mediernas samhällsgranskande funktioner eller för fria och oberoende public service-medier. Istället är det främst med hänsyn till risken för ”utländsk påverkan” som tunga aktörer går fram med förslag på ny reglering (detta trots att den tidigare nämnda studien från Oxford Internet Institute visade att endast 0,2 av de falska nyheter som spreds i den svenska valkampanjen kom från utländska – företrädesvis ryska – servrar).
Här finns all anledning för medieforskare att följa utvecklingen. Om det är så att vi anar framväxten av ett nytt ”paradigm” i den europeiska medieregleringen blir det av central betydelse att närmare analysera och studera dess konturer och konsekvenser. Den uppenbara risken är att regleringen bara kastar bensin på brasan genom att ta till auktoritära maktmedel – som exempelvis förhandscensur – istället för att forma ett medieparadigm som adresserar alla de ”misslyckanden” och brister som Freedman identifierat. Det åligger också oss som medieforskare att inte bara utvärdera de förslag som presenteras utan också att själva presentera normativa modeller för hur en modern, socialt ansvarstagande mediereglering kan utformas.