MKVs roll och position i den svenska politiska offentligheten

Fredrik Stiernstedt, Södertörn Högskola

Under våren och sommaren har en debatt tagit fart om den svenska samhälls- och humanvetenskapens roll och position i den svenska politiska offentligheten och dess relation till policyutvecklingen i samhället. Det var de båda kulturgeograferna Jan Amcoff och Thomas Niedomysl som startade debatten med ett inlägg i Svenska Dagbladet i mitten av juni. De menade att den ökade internationaliseringen av forskningen – att alltmer publicering sker i engelskspråkiga specialtidskrifter och att alltmer av det empiriska stoffet i forskningen hämtas utanför landets gränser – riskerar att fjärma samhällsvetenskapen från både medborgarna i allmänhet och från beslutsfattare och myndigheter som hade behövt det vetenskapliga underlaget för att fatta goda beslut. 

Visst kan man göra invändningar mot deras resonemang, vilket också gjorts. Internationalisering av forskning är i huvudsak någonting gott och det vore sannerligen, som kulturgeografen Sofia Celes skriver i ett svar till Amcoff och Niedomysl (SvD, 25/6 2018) ”outhärdligt att tänka på hur [de samhällsvetenskapliga] institutionerna skulle se ut utan denna utveckling”. Men samtidigt sätter Amcoff och Niedomysl fingret på två saker som jag tror är problematiska och som jag vet att många av oss som forskar vid Sveriges universitet och högskolor länge känt ett visst obehag kring: För det första att så mycket publicering sker i specialtidskrifter som för det stora flertalet är svårtillgängliga och där flertalet texter säkerligen ter sig svårbegripliga. Och för det andra att den tredje uppgiften, tillgängliggörande av forskning och samverkan med aktörer utanför akademin både värderas lågt (t.ex. vid befordran och tjänstetillsättningar) och att ingen tid ges för sådana uppgifter inom ramen för våra anställningar.

Den debatt som förts har rört samhällsvetenskap och humaniora i allmänhet, med några empiriska exempel (t.ex. kulturgeografi). Men hur ser det då ut inom vårt eget ämne, MKV? Den oro som debattörerna i SvD gav uttryck för, att svensk samhällsforskning riskerar att mista sin relevans då den inte längre ger beslutsunderlag åt politiker tycks inte särskilt befogad när det gäller medievetenskapen. Mats Hyvönen, Pelle Snickars och Mats Vesterlund (2015) har t o m tolkat medieämnets framväxt i Sverige som helt igenom sammanvävd med det offentliga utredningsväsendet och med famlandet efter lösningar på det politiskt definierade ”massmedieproblemet” under perioden 1960-1980. Även om historien om medievetenskapens formering kanhända kräver ytterligare nyanser kan man konstatera att även under senare år har medievetenskaplig forskning i hög grad bedrivits inom ramen för- och i relation till statliga utredningar och andra politiska initiativ, t.ex. i Medieutredningen (SOU 2016:80) (som också innefattade publiceringen av en forskarantologi), eller i rapporter för myndigheter som MSB eller Medierådet samt inte minst i diskussioner om s.k. medie- och informationskunnighet (se t.ex. Michael Forsmans inlägg här på FSMK-bloggen den 14/6 2018). 

En annan fråga är dock medievetenskapens genomslag i den offentliga debatten generellt och huruvida vi publicerar (tillräckligt) på svenska och utanför de smala specialisttidskrifterna. Man kan konstatera att MKV i allt högre grad blivit ett ämne med stark internationell profil: svenska forskare är välrepresenterade på internationella forskningskonferenser och i tidskrifter och böcker som ges ut av stora utländska förlag. I likhet med andra ämnen inom samhällsvetenskap och humaniora blir det allt vanligare att doktorander skriver sammanläggningsavhandlingar (på engelska) och att de empiriska undersökningar som genomförs behandlar förhållanden utanför Sveriges gränser. De publiceringsformer som blivit alltmer gängse hänger kanske både samman med vad som värderas högt i meriteringssammanhang och om inhemska förlags intresse för att publicera avancerad facklitteratur på svenska. Sedan en tid tillbaka har också den enda svenskspråkiga forskningstidskriften inom vårt fält – Nordicom Information – bytt skepnad till en mer tematiskt orienterad publikation som nu också innehåller bidrag på engelska. 

En uppenbar risk med detta är att den specialistkompetens som finns inom MKV-fältet inte kommer allmänheten till del. Istället fylls behovet av att förstå en föränderlig medievärld med böcker och publikationer som skrivs av journalister (som t.ex. Ulrika Kärnborgs Klickokratinfrån 2015) eller böcker skrivna av personer från andra forskningsfält (som t.ex. Åsa Wikforss Alternativa Faktafrån 2017). Det är ju visserligen inget fel i detta och sådana böcker och analyser är i sig ofta utmärkta. Men nog skulle många MKV-forskare ha mer att bidra med i det offentliga samtalet. Man kan här också peka på att samtiden ställer allt högre krav på en mediebildad allmänhet: något som i sin tur kräver att vi sprider våra resultat i forum och på sätt som gör det möjligt för medborgare att ta dem till sig.

Bortom denna uppenbara risk finns också strategiska eller forskningspolitiska risker: i våra nordiska grannländer Finland och Danmark har man under tidigare år sett stora nedskärningar av den samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningen. Denna politiska prioritering blir naturligtvis allt lättare att göra ju mindre välkänd och spridd den samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningen är bland befolkningen i stort. Förankring och legitimitet bland de som ytterst betalar för vår forskning – medborgarna via skattsedeln – är inte att förakta. Om det som pågår inom vårt fält blir känt och (förhoppningsvis) uppskattat av medborgarna blir det politiskt sett svårare att skära ned anslag och lägga ner institutioner inom samhällsvetenskap och humaniora. 

På många sätt är medievetenskapens företrädare duktiga på att delta i det offentliga samtalet. Men vi kan bli bättre på att publicera oss på svenska och att publicera populärvetenskapliga verk. Ytterst handlar det om att en annan värdering av olika typer av publikationer vid tjänstetillsättningar och fördelningar av anslag vore önskvärd. En sådan strukturell förändring är dock svår att genomföra; och det kan också finnas tendenser till att skylla på sådana ogynnsamma strukturer för att slippa ta vårt eget, personliga ansvar för att publicera oss mer på svenska och mer aktivt söka delta i det offentliga samtal där fördjupad kunskap om medier och kommunikation ofta är en bristvara.