I motsats till det föregående blogginlägget av Anne Kaun, som reflekterar kring situationen som nydisputerad, kommer här ett inlägg från en som har en i det närmaste avslutad yrkeserfarenhet inom fältet medie- och kommunikationsvetenskap. Med drygt 40 år som forskare inom området, så har jag bevittnat olika skeden i ämnets utveckling.

Tack vara en oerhört imponerande dokumentationscentral för medieforskning i form av NORDICOM har man som aktiv forskare kunnat följa den svenska och den nordiska utvecklingen under mer eller mindre hela den tid jag varit aktiv som forskare och den som vill har kunnat skaffa sig en god överblick över vad som görs. Det kanske självklara, men mest anslående, är den bredd i forskningen som man ser idag. För 40 år sedan kunde man endast tala om ett antal projekt som pågick här och var. Idag kan vi se hur olika forskningsinriktningar utvecklats. Det har skett både en expansion och en lärosätesspecifik profilering.

Under min första tid var TV-forskningen expanderande i o m ökningen av antalet svenska kanaler samt avregleringen och den kommersiella tv-utvecklingen. Under senare år har expansionen av Internet inneburit ett helt nytt medielandskap och nya användningssätt. Nya metoder och teorier att att utforska medieanvändningen och medielandskapet har därmed tillkommit och är under utveckling. Olika akademiska ämnesområden har stimulerat varandra och bildat hybrider t e x sammansmältning av humaniora och samhällsvetenskap. Medieforskningen har blivit mer mångfacetterat och på många sätt mer spännande liksom att man märker en tydligare internationell koppling i o m globaliseringen av mediesamhället. EU-projekten har lett till europeiska samarbeten som öppnat dörren till andra länders mediesituation, både historiskt och i nutid. Vidare stimulerar forskningsfinansiärerna till internationella forskarutbyten, stipendier m m.

Det är givet att det mot min bakgrund och MKV-ämnets utveckling finns många olika infallsvinklar att grunda en reflektion på. Jag väljer att lyfta fram några frågor som borde beaktas mer av framtidens medieforskare.

Barn – och ungdomsforskningen har helt kommit i bakvattnet. Det bedrivs egentligen ingen systematisk och långsiktig forskning om barns och ungas förhållningssätt till medier vid MKV-institutioner i Sverige nu längre.  På 70-talet inleddes en omfattande forskning i Lund inom det så kallade Mediepanel-projektet lett av Karl-Erik Rosengren, som utmynnade i, jag tror det var, minst 10 doktorsavhandlingar som belyste barns och ungas förhållningssätt till medier. På publik- och programforskningsavdelningen vid Sveriges Radio där jag var anställd i många år fanns en forskargrupp som under mer än 20 års tid bedrev forskning om barns och ungas medieanvändning och medievanor samt kvalitativa studier om såväl programupplevelser som studier av programinnehåll.

Utvecklingen av Internet samt nya mediala arenor i stort har inte lett till några större satsningar på barn- och ungdomsområdet. Enstaka mindre projekt har jag stött på, men inga större satsningar. Jag har till exempel under senare år bara sett någon doktorsavhandling inom ämnet MKV som berör dessa målgrupper. I Göteborg har ett Clearinghouse kopplat till UNESCO etablerats som dokumenterar och sammanställer internationell forskning om medier, barn och unga, men där bedrivs ingen unik svensk forskning. Barns förhållningssätt till Internet har främst kommit att skötas vid pedagogiska institutioner eller lärarutbildningar och då är medier och skola huvudfokus, snarare än medierna som del i vardagspraktiker. Vidare finns det statliga Medierådet som undersöker barns och ungas förhållande till medier ur ett vad som kan sägas vara ett ovanifrånperspektiv, d v s de har eventuella skadliga inverkningar av medier som utgångspunkt snarare än ett underifrånperspektiv, där barns egna perspektiv sätts i fokus.

 Metodfrågor borde tas på större allvar. I o m att Internet möjliggör att vi kan ta del av olika typer av samtal och inlägg på nätet, får forskarna tillgång till ett publikt material på ett mycket lättillgängligt sätt. Metoder som netnografi är på väg att utvecklas. Här måste vi vara på vår vakt och fundera över frågor som representativitet. Vilkas röster är det vi hör i det offentliga rummet? Risken finns att gräsrötterna, de som inte alls är aktiva på nätet, glöms bort. Vi är på väg mot ett samhälle där de sociala medierna får representera den vanliga allmänheten. Men merparten av befolkningen syns förmodligen inte i de diskussioner som hörs och syns på nätet. Fortfarande behövs därför noggranna studier av vanliga människors uppfattningar och beteenden vad gäller deras förhållande till medier och till samhällsfrågor i stort. Men det är så lätt att komma över de nätbaserade konversationerna, bara att kopiera direkt från dator och därefter starta analysarbetet. Komplexiteten i medieanvändningen där ju ofta flera mediala verktyg används samtidigt måste också belysas och här behövs såväl teori- som metodutveckling.

En annan risk jag kan se och som hänger ihop med ovanstående, är att forskare alltmer börjar fokusera på problemställningar i relation till medieinnehåll, d v s medietexter t e x tidningars online-upplagor på bekostnad av studier kring människors tolkningar och uppfattningar av medietexter, delvis p g a att det är förhållandevis billigt att samla medietexter som empiriskt material jämfört med att gå ut på fältet. Dagstidningar, TV- och radioprogram e t c ligger ofta på nätet och blir lättillgängliga analysobjekt för olika typer av diskursstudier. Man behöver exempelvis inte sitta på ett bibliotek och beställa fram dagstidningar längre. På så sätt blir det både billigt och bekvämt att bedriva forskning vilket kan leda till en slagsida åt journalistikforskning och så kallad ”desk research” på bekostnad av studier, t ex medieetnografiska studier, av hur gräsrötter/vanliga medborgare använder och tolkar medieinnehåll.

Kampen om forskningsresurser är hård, såsom Anne Kaun påpekade i sitt blogginlägg, vilket jag tror bidrar till att många forskare tvingas bedriva ”desk research” för att kunna samla empiriskt material och hålla sin forsknings- och publiceringsaktivitet igång både under avhandlingsskrivandet och efteråt. Kraven på vetenskaplig produktivitet har ökat och märks i unga forskares vardag på ett betydligt mer påtagligt sätt jämfört med tidigare.  Alltså: Inget ont om ”desk research” i sig, men det behövs bredd och variation i forskningen för att förstå mediesamhället i sin totala komplexitet.

Särdal 11 september 2014

Ingegerd Rydin